Älskade, älskade vän.

Älskade, älskade vän. Vi hade alltid livet ett steg framför oss och skulle uträtta underverk. Vilka var dom, underverken? Vilka hann vi med?

Du spenderade din livstid i svett och tårar. Ditt liv var en kamp från morgonens första dos, till stressiga timmar av avverkade kunder bara för att ha råd att slippa insjunkna, bara för att ha råd kunna sova när natten kom. Så kom morgonen igen med samma förväntning av dig som du hade av dagen. Du sa att det var som att välja att bli våldtagen, om och om igen, från morgon till kväll. Du var så full av skam och självförakt att du inte orkade bortförklara dig. Du sa alltid att du hellre sålde dig än utsatte andra människor för brott. Jag förstod aldrig hur du kunde begå övergrepp på dig själv. Men sån var du, du var ett hjärta större än så. Under dom sista tio åren kunde du inte urskilja en dag, sa du. Jag kunde i vart fall urskilja dig bland massorna av trasiga själar på plattan. Där gick en kvinna med det största hjärtat av oss alla.

Den första kärleken till heroinet tog dig, och du spenderade en livstid åt att hitta den igen. Men känslan av att vara tyngdlös, fri från sorg och smärta kom aldrig tillbaka. Kvar var dig lämnad en ständig kamp på daglig basis för att inte heroinet skulle hinna gå ur kroppen, göra dig sjuk. Från det att du slog upp ögonen på morgonen var livet en kamp mot tiden. Att finnas till var att vara stressad, panikslagen över att dagsransonen inte skulle räcka till.

Det var ditt livsverk, din tid spenderad på detta jordeliv.

Jag önskar att jag sagt det fler gånger till dig, att du var så mycket mer än din sjukdom. Du var en av dom  varmaste, mest godhjärtade människor jag någonsin träffat. Du ville alltid väl. Du fanns alltid där. Du var alltid så stark. Stod i tystnad och svalde din egen sorg för att ha kraft att finnas för andra. 

Vi var för det mesta 100 mil ifrån varandra men pratade i stort sett varenda dag. Vi pratade om en framtid utan droger, hur den skulle se ut, vad vi skulle ta oss till. Vad vi skulle göra av livet när vi äntligen började leva. Varför fick du inte mer tid än så här?

I mitt sista mess till dig skrev jag "Vi ses på andra sidan." Jag syftade på sidan där gräset är grönare. Du hade fått komma in på avgiftning och vi skulle höras av igen när du tagit dig igenom den.

Jag förstår nu att vi aldrig kommer att höras igen. Du förlorade kampen mot heroinet och plockade upp. Nu piper min telefon inte om kvällarna, jag får inga fler godnattmess. Det kommer inga fler milslånga mejl om allt och ingenting. Jag kan inte komma och hälsa på dig mer, för du finns inte kvar på den adress du är skriven. Där ekar ett tomrum av allt jag vet att du var men du aldrig fick känna dig som, av allt jag vet att du ville uträtta men aldrig skulle komma till att hinna.

Det finns så mycket jag önskar att jag hade sagt, så många val jag önskar att jag hade kunnat göra åt dig. Du förtjänade livet på livets villkor, inte att förtäras av en sjukdom inte värdig ditt namn.

Himlen har fått sin finaste ängel. Jag önskar dig frid, frid över allt annat.

Älskade vän, vi ses på andra sidan. Där kommer vi att uträtta underverk, jag vet det nu.

Tack men helst en snabb lösning på ett helvetes komplicerat problem.

Hur jag än bär mig åt verkar det onekligen som att jag på ett eller annat sätt jävlar i mig alltid lyckas med bragden att rulla tillbaka på samma ruta igen. Ruta 1. Satans jävla Ruta 1, dra åt helvete vad jag är less på dig. Där står jag som vanligt och undrar vad fan som hände, vad jag har gjort, vilka människor jag hunnit prata med och till vem jag sagt vad. Möjligtvis med den lilla skilladen att nu för tiden pratar jag inte med människor, jag skriker och skäller och beter mig som en kamphund inställd på attack.. som att livet var hotat av alla andra än mig själv, när sanningen i själva verket är den raka motsatsen. Nu för tiden är jag allt annat än sansad och trevlig. Och möjligtvis med den lilla skillnaden att nu för tiden säger kroppen ifrån. 27 år och det som förut gjorde mig fri från tankar känslor och ansvar, pånyttfödd och kär i livet, nu för tiden gör mig fysiskt sjuk, tyngd av samvetet och bara så jävla trött på livet. Kanske sammanfattningsvis med den lilla skillnaden att jag inte är samma människa längre. Och inte har jag förändrats till det bättre. Ja, jag börjar alltså känna igen trenden. Jag har en tanke och en vilja, jag kommer nånstans.. och så vaknar jag upp och plötsligt är det bara bakåt jag rört mig. 

Jag hade ju tänkt att det skulle bli annorlunda nu. Fan jag är 27 år och jag behöver skaffa min universitetsexamen och framförallt behöver jag hinna skaffa barn. Hur skulle det se ut om jag vaknade upp och plötsligt vore 40, gått miste om allt? Hur skulle samvetet tynga mig då, hur pepp vore jag på livet då? Fan jag behöver lägga på ett kol nu.. snabbt måste det här lösa sig!

Det är vad helvetet är, tur och retur

Med start imorgon ska jag någonstans hitta motivationen och övertygelsen till att självmant böja på nacken och tacksamt be om att få gå igenom det mest vedervärdiga och motbjudande en människa i vår tid känner till. Bara någon som själv gått igenom det tur och retur, vet att det finns bara en sak på denna jord som är vidrigare att ta sig igenom än en heroinavtändning- en metadonavtändning. En metadonavtändning är en heroinavtändning- bara en jämförelsevis lång och utdragen sådan. 

En metadonavtändning är att inleda med drygt en första vecka i sömnlöst tillstånd. Det är att (om du har tur cirkus två till tre veckor, om du har otur flera månader) få vända och vrida sig i sina egna plågor dygnets alla vakna sekunder, dränka sängen i din egen svett inom loppet av några minuter bara för att i nästa stund skaka som ett asplöv av iskall kyla från märgen, omöjlig att gardera sig emot. Det är att ha så ont i kropp och leder, vara så fullständigt dränerad både psykiskt och fysiskt att du inte orkar ta dig upp ur sängen, men allt det där obehagliga som rör sig under skinnet, myrorna i benen, ångesten och paniken som gör att ditt hjärta bultar så att huvudet sprängs- gör att du inte kan sitta still en sekund. "Lägg dig ner och titta på en film och försök att ta det lite lugnt" existerar inte i det här tillståndet. Att koncentrera sig på någonting är på sin höjd att att få i sig lite flytande vätska. Det är att under loppet av några veckor/några månader sova några minuter i taget. Sömn är detsamma som att lite då och då av ren utmattning slumra till, bara för att vakna av ditt eget gallskrik, av ren och skär panik, av att kallsvetten rinner från nacken ner mot svanken samtidigt som kroppen stelnar till en isklump när du försöker vrida dig i en någorlunda bekväm ställning och i och med det märker att hela sängen är sjöblöt av kallsvett. Du börjar skaka okontrollerat, kollar på klockan- bara några veckor kvar nu. Hur många sekunder blir det?

Resten av dygnets vakna timmar måste du hålla dig själv i konstant rörelse. Du är för trött för att hålla upp ögonen men hasar dig fram och tillbaka, fram och tillbaka längst en korridorvägg för att slippa känna krypet i kroppen, räknar sekunderna- minns någonstans i bakhuvudet att någon sagt att du måste ta dig igenom det här en sekund, kanske en minut om du för stunden känner dig manad, i taget. Du tänker att nu borde det i vart falll ha gått någon timma, du kollar åter på klockan med förhoppning men sjunker som ett ankare och ångesten täpper till luftröret när du inser att det inte ens gått en minut. Bara några veckor kvar nu. Hur många sekunder blir det?

Du tittar ut genom ditt fönster, om du har något, och undrar hur länge till du ska stå ut.

Du glömmer allt vad drogfrihet och tolvsteg heter, du har för länge sedan glömt bort syftet med att vara där du är och du hittar ingen mening med att vara kvar, hittar ingen mening med att fortsätta plåga dig som du gör. Det finns bara en sak i din skalle, ett enda ord du kan bokstavera till- din drog. I det här tillståndet är det din bästa vän och ditt hjärtas kall, din räddare och din befriare. Den spänner över bröstet av smärta och saknad, du kan inte andas utan den. Du sluter ögonen och kan nästan känna hur det känns när kanylen träffar rätt och svaret porlar ut och in genom pumpen, in genom venen åker ditt hjärtas förälskelse och du får äntligen andas, kroppen slappnar av, du får vila om du bara stänger ögonen och låtsas för en sekund. Du öppnar ögonen åter bara för att inse att allting bara var på låtsas, det var inte på riktigt. Det är ett stängsel och en evighet mellan dig och din befriare. Du vill bara skrika och gråta, kanske av saknad, kanske av panik, kanske av vem fan vet längre vad en känsla är. Den skriker i din hjärna- ut härifrån, kom och hämta mig! Jag vill inte, aldrig, skiljas från dig!
Du försöker minnas att det finns en poäng, det finns ett syfte med att vara här. Du försöker fokusera på klockan, på att tiden går och att något i och med det är vunnet. Hur många sekunder har jag kvar?

Det finns inga ord som kan beskriva en heroin/metadonavtändning. Det finns ingen levande människa på denna planet som förstår vad det är om man inte upplevt det själv. Det är många gånger det som fortfarande hållt igång mig när jag egentligen velat sluta- skräcken för att gå igenom en avtändning. Jag tror att jag just har gjort ett försök, men jag känner inte att jag har träffat kärnan.

Jag tänkte precis skriva att jag inte skriver detta för att få medlidande, men jag vet inte, det kanske är just vad jag gör. Det kanske är just lite medlidande alternativt förståelse jag är ute efter. Det här kanske inte är något annat än en enda lång självömkan. Pinsamt men i ärlighetens allra uppriktigaste namn. Pinsamt därför att det finns ingen annan än mig själv att beskylla, det finns ingen annan som har satt mig i den här sitsen annat än jag själv. Det finns ingen annan att vara arg på, ingen annan att anklaga. Det är jag själv och ingen annan som aktivt har gjort val som har lett till att jag nu behöver ta mig igenom det här. Och nu vill jag jag uppenbarligen ha medlidande. Ärligt och uppriktigt därför att det är vad jag faktiskt känner. Jag har om än motvilligt förstått att uppmuntran är vad som tar en människa igenom det här. Skänk mig en bön eller en tanke och det gör underverk för mig. Upplevelsen och känslan av att sitta i ring på en stol och presentera sig med namn och preferens, ta del av andra människors situationer och känslor kring sitt eget beroende, det är vad som håller en människa nykter och drogfri. Jag vet inte varför det är så, jag vet bara att det är så det är. Jag vet att jag behöver allt stöd jag kan få, alldeles oavsett om jag har gjort mig förtjänt av det eller inte.

Allt jag vet just nu är att allt jag fruktar står framför mig imorgon. Jag är glad och tacksam över att få påbörja en resa mot drogfrihet, men jag är fullständigt livrädd för vad som komma skall. Jag är fullkomligt förbannat vettskrämd, det är sanningen. Jag vet inte om jag har tur den här gången och att det är över på två, tre veckor.. jag vet inte om jag har otur och får uthärda några månader. I vilket fall ska jag i den svåraste av stunder komma ihåg syftet och komma ihåg att det har ett slut. När jag inte minns vart jag är påväg, ska jag iallafall komma ihåg vart jag kommer ifrån, komma ihåg vilket liv jag hellre väljer döden framför. Jag har klarat det förut och jag ska klara det nu. Kom vad som komma skall, så ska jag rida ut stormen och komma ut och tillbaka som en människa att vara stolt över, en människa som kan ge mig själv en klapp på axeln för att jag förtjänar det, en människa som gör sig redo för att få börja om på ny fräsch ruta.

Det kunde alltid vart värre

En natt till, sedan är den här megahelveteshelgen äntligen över. Jag tror att jag förstår lite hur folk har det vars förstahandsdrog är alkohol.. skulle det springa runt lyckliga heroinpåtända människor med gröna heroinbolagspåsar (samt ligga ett heroinbolag runt hörnet och en jävla massa ställen som serverade heroin på silverbricka) skulle det förmodligen vara fan så mycket värre. All heder och respekt till folk som föredrar alkohol. Mitt sug är inte koncentrerat runt helger, därför är inte helger i regel mer jobbiga än andra.. det är liksom jämnt fördelat dygnets alla vakna timmar. Med undantag för den här helgen, då. Varför den har varit en jävla bunker vet jag inte.. kanske för att glada, fulla, livsbejakande fucking studenter är det sista man vill lyssna till 24/7 när huvudet skriker "ut och unna dig, din jävla torrboll!"

Alkohol och drogvårdsenheten skulle höra av sig i måndags med information om när jag kan lägga in mig på avgiftning, men har fortfarande inte hört av sig. Få tag på dom har det av nån anledning inte heller gått. Nu tycker jag förvisso att jag har fått bra hjälp dom få gånger jag vänt mig dit, och jag är vanligtvis den sista att klaga på dem. De gånger det inte gått som förväntat har det inte sällan varit jag själv som på ett eller annat sätt gjort det omöjligt för dem att hjälpa mig. 

Så jag klagar inte... men seriöst, det går inte en minut utan att min beroendehjärna säger till mig att jag inte är sjuk, att jag inte har några problem. "Plocka upp telefonen och ring ett nummer din dumma fan, vad väntar du på? Du har vad du behöver på nolltid. En sista gång, varför inte bara en sista?" "Hade du tänkt ligga här och vrida dig i ångest när du lika gärna kunda vara bekymmerslös? Vad fan är det för fel på dig din dumma fan?" Ja, där går du liksom rastlös runt i lägenheten efter fem sömnlösa dygn, med ben som det kryper i så att du inte kan sitta still, med ångest och panik upp till halsen så att du inte kan lägga dig och vila samtidigt som du är för trött och för lealös för att orka hålla upp ögonen.. där går du runt som en skållad råtta i en lägenhet vars väggar kryper närmare inpå dig, och du och vet att det finns något som tar bort all smärta, alla kramper, all satans ångest inom loppet av ett telefonsamtal. Du vet att det finns något som ger dig en möjlighet att bara få andas för en sekund. Ska det vara för mycket begärt, tänker du, att få andas?

Det tar mig med andra ord bara några sekunder att ge mig själv tusen anledningar, om inte fler, till att kliva på. 

Jag har ingen lust att vänta, dra ut på processen, spela tärning med mitt liv. Ring mig på måndag snälla Strömgården!

Att vara en beroende, att med rätta vara ett samhällets avskum

Jag har såna där ni vet sjukt stora buntar av dagböcker och anteckningar från yngre dagar.. sällan nu för tiden ägnar jag dem en tanke. Jag slutade skriva när jag inte längre kunde formulera mig på ett sätt som jag kände mig tillfreds med. Orden började fattas mig och jag har liksom aldrig plockat upp pennan sedan dess. Jag har inte tyckt att det varit värt att skriva något utan hundraprocentig utgång, om det inte får mig att känna mig uppriktigt nöjd. Jag hade tänkt skita i just det där nu. Ska jag vänta tills orden och formuleringarna kommer över mig igen, kommer jag att missa en hel del som jag behöver få sagt. Som jag behöver få ur mig, som jag behöver bearbeta. För min skull. Jag kommer att lägga in mig själv på avgiftning om inte så länge och jag tror att det här får lov att bli en recoveryblogg tills vidare. Jag tror att det här får bli en sån där blogg som jag sett att många andra tillfrisknande har, verkar trivas med att ha. En sån där blogg som verkar vara bra för dem.

Jag har varit bland dom sista att erkänna att ett beroende är en sjukdom, allra minst att jag själv har den. Jag tillhörde en av alla dom som tyckte att det var att skylla ifrån sig. Som trodde att folk använde sig av beroendetermen för att lägga ansvaret utanför sig själv. Idag förstår jag vad ett beroende är och vad som menas med en beroendesjukdom. Jag har inte för avsikt att göra det här till en milslång faktaruta om vad en beroendesjukdom är eller hur den verkar i en människa. Är ni intresserade, läs på genom AA/NA. Låt mig bara säga så här.. jag har aldrig träffat en beroende som själv till en början villigt erkänt sig sjuk, som självmant velat titulera sig en beroende. Tvärt om är förnekelse och bortförklaringar en stark faktor i beroendesjukdomen. Den sista att medge att du har problem är inte sällan, just det, du själv. Att erkänna sig maktlös inför någonting, att böja på nacken och be om hjälp för det en människa inte förmår att hjälpa sig själv med, det är jävlar i mig ingenting en människa i första hand gör frivilligt. Jag har gjort det nu. Det är för mig inte längre en fråga om vart att lägga skulden. Skulden för mitt handlande och mitt agerade är min att bära, skammen kommer förmodligen alltid att vara mig närvarande på ett eller annat sätt. Men jag kan känna en lättnad och en befrielse i att för första gången förstå mig själv och mitt sätt. Att för första gången förstå varför jag valde bort det mesta av betydelse i mitt liv till förmån för något som bara gav mig lidande. Insikten om att vi idag vet att ett beroende bevisligen är starkare än en människas självbevarelsedrift, en människas kärlek till sina barn, skänker mig märkligt nog trots allt någon sorts ro. Det är inte jag som har varit känslomässigt störd, inte jag som har varit en ond människa. Jag har inte varit ensam om att ljuga/såra/manipulera för att få/gömma/skydda/ min drog. Jag har inte varit ensam om att förkasta etik och moral i jaken på något för stunden mer värdefullt än något annat, jag har inte varit ensam om att gå över lik för att få det jag behöver just då. Jag vet att det inte har att göra med karaktär eller intelligens, och jag tackar gud för det varje dag.. men jag kommer inte sällan på mig själv med att tycka att jag borde ha kunnat se, borde ha kunnat göra annorlunda bra mycket tidigare. Jag kommer inte sällan på mig själv med att känna mig som en svag, karaktärslös människa för att jag själv inte kunde sätta stopp för mig själv i min jakt på min drog.
En icke-beroende kan nog aldrig förstå vad ett beroende är och vad det gör med en människa.. inte ens med de bästa intentioner kan en icke-beroende förstå hur ett beroende verkar i en människa. Det vore att ta mig vatten över huvudet att ens försöka förklara.

Jag kan se tillbaka på mitt liv, den smärta och det lidande som jag har förorsakat andra, de människor jag sårat för min egenviljas skull, det kaos som jag har skapat där jag har dragit fram. Jag är medveten om vilket brinnande inferno det är att leva i ett aktivt missbruk. Ändå ta mig fan ler jag när jag hör ordet heroin, ändå känner jag en instinktiv kärlek när jag något påminner mig om min drog. Jag vill men jag kan inte sluta älska min bästa vän, min trognaste livskamrat. Det äcklar mig, får mig att vilja spy. Jag skulle kunna skriva en bok om den förnedrande skit jag har gjort för heroin och jag skulle kunna skriva en kärleksförklaring till heroin dedikerat. Jag är förälskad i min värsta fiende, min största kärlek är något som bara gör mig ont. Heroin pendlar att från en millisekund vara jordens jävla avskum, till att vara svaret och lösningen på alla mina problem. Så fungerar min beroendehjärna. Jag tror att det är det som är det värsta.. att det ska en förbannad kamp varje dag att sätta rätt sko på rätt fot, att ständigt försöka urskilja om det är jag eller min beroendehjärna som öppnar käften. Att vara en relativt intelligent människa men att ändå inte veta simpla saker som vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt för mig. Att veta att det mest korrekta skulle vara att känna hat, men hjärtat säger kärlek. Det gör mig förbannad och det gör mig fyllt av lust. Jag blir knäpp.
Men jag vet att det tar tid att hitta hem, det tar tid för hjärnan att återhämta sig. Jag har kommit ner på en låg dos och jag har klarat av att lägga undan verktygen, men jag är fortfarande inte drogfri. Jag tror att det blir bättre med tiden, när jag väl får avgiftas och påbörja en drogfri resa på riktigt igen. Ju fler dagar drogfri desto mer tid ges hjärnan att återhämta sig, att komma på banan igen. Min förhoppning är att jag en dag kan se tillbaka på mitt missbruk och min drog och bara känna avsky. Slippa känna mig som en satans schizofren. Men så länge jag har programmet, gemenskapen, så har jag ett socialt skyddsnät. Jag har människor som vet och som kan, som pratar ur egen erfarenhet, som säger till när min hjärna ger mig obra lösningar.

När jag som kanske 13åring började dricka trodde att jag bara drack lite väl ofta, bara råkade dricka lite väl mycket när jag väl drack, bara råkade bli lite väl aggressiv mot lite väl oskyldiga människor, bara blev utkastad från i stort sett varenda krog jag kom in på och ofta hamnade i fyllecell bara för att jag drack en viss sorts sprit (eller kanske tvärt om inte gjorde det.) Det hade blivit kaos för att det var så soligt den dagen och jag hade börjat lite väl tidigt, eller det kanske tvärt om hade blivit kaos för att det var så jävla trist väder och jag hade börjat lite väl sent vilket resulterat i en snefylla.. i vilket fall behövde jag bara ta mig i kragen, skärpa till mig. Jag behövde bara sluta upp med att bete mig som en jävla idiot, börja dricka som normala människor. Jag skulle bara och jag skulle bara, så skulle nog allt bli bra tillslut. Herregud hur svårt skulle det kunna vara? Jag insåg aldrig att jag intalade mig själv efter precis varenda gång jag hade druckit att nästa gång, nästa gång skulle jag dricka normalt. Förnekelsen var det som höll mitt beroende på fötter. Jag vägrade att förstå att jag hade ett problem.. och hade jag mot förmodan ett problem så var det inget problem jag inte kunde fixa själv. Jag hade ju klarat mig själv hela livet, alltid fått komplimanger för att jag var så viljestark, varför skulle jag inte kunna klara av en så förhållandevis simpel sak som att sluta dricka när jag blev för full? Sluta dricka om jag blev på dåligt humör? Kunde det det vara svårare än att bara ställa ifrån sig flaskan? När det var som värst bodde jag i Stockholm och levde i ett fast förhållande med en person som inte själv var beroende, som lika lite som jag förstod vad ett beroende var och hur det fungerade. Jag höll upp vissa gånger, jag tror att jag var nykter upp mot ett år om inte lite längre, innan vi tyckte att jag nog skulle kunna börja dricka igen. Bara jag tog det lugnt den här gången. Det är helt jävla förbluffande idag att jag inte förstod bättre, att jag inte insåg att det inte var någonting som var normalt med mitt förhållande till alkohol. Jag förstår verkligen inte hur min dåvarande flickvän stod ut med mig så länge. I vilket fall lämnade hon mig tillslut, tack och lov för henne, och över tiden tillika de flesta drogfria vänner jag hade. Nu stod ingenting längre i vägen för mig eller mitt missbrukande. Hur jävla konstigt det än låter så kände jag mig bara fri. Sorgen och skammen över vad jag gjort mot min partner och hur jag behandlat mina vänner var ingenting jämförelsevis med känslan över att få droga obehindrat. Jag förstår så väl vad man menar med att en besatthet är en tanke starkare än någon annan tanke. Ett beroende är en mental besatthet.
När jag för första gången hittade amfetaminet kände jag att nu jävlar har jag hittat något som gjorde att jag kunde bete mig. Jag behövde inte längre bli redlöst full, jag behövde inte längre däcka innan krogen stängde och jag orkade med efterfesterna. Det tog förvisso bara något år innan jag förstod att en drog där jag varken kunde äta eller sova, drabbades av hallucinationer och inbillningar, inte var något för mig. Jag behövde något som gjorde mig känslokall, som raderade minnet av sådant jag inte orkade tänka på. Jag plockade upp en gammal goding. Heroin/metadon hade jag testat någon gång i 12års åldern och jag mindes att jag hade blivit utslagen i två, tre dygn. Livet hade varit ett enda stort fluffigt moln vid intag och det sista jag hade behövt tänka på var sådant som gav mig ångest. Jag klev på heroin/metadon och det var en kärleks drog som hade kommit för att stanna. Jag skulle aldrig mer komma till att behöva en annan drog. Heroinet skulle komma att skänka mig allt jag behövde. Jag var äntligen känslomässig distanserad och händelser som min brors självmord slutade att spöka i mitt huvud. Jag kunde äntligen sova som vanliga människor, jag fick tillbaka min aptit, jag gick inte längre barfota över glas krasst uttryckt. Jag var fri, tyckte jag. Fri från känslor, fri från ansvar. Befriad från att behöva vara här och nu, från att behöva leva i stunden. Med heroinet skulle jag kunna återuppta högskolestudier, ta ett jobb igen, umgås i drogfria kretsar. Min besatthet var total. Det fanns vid det här laget knappt något kvar av mig, jag var ett vandrande beroende som inbillade mig att jag hade hittat svaret på livets gåta. Jag var ett vrak, ett skal utan innehåll, en förnimmelse av någon som hade varit för länge, länge sedan. Jag intygade mig själv gång på gång att heroin var det bästa som hänt mig.

Det har inte varit till  min fördel att jag alltid har haft lätt för att uttrycka mig skapligt, har intressen som gemene man i regel klassar som skapligt intellektuella. Det har inte varit till min fördel att jag länge lyckades hålla upp en fasad av ett till ytan ganska komfortabelt liv, att jag lyckades kombinera förhållande, skola, jobb, fritidssysselsättningar med mitt drogande.Tvärt om har det nog varit en nackdel att jag obehindrat och utan någon direkt notis kunnat fortsätta så länge som jag ändå gjorde. Jag hade drogat aktivt från 12-13 års ålder upp till nästan 26 år fyllda innan min värld för första gången rasade samman. Innan jag för första gången berättade för min mor hur det låg till. Innan jag för första gången erkände för mig själv att jag hade problem och insåg att jag inte kunde hjälpa mig själv, att jag behövde hjälp av någonting utanför mig själv. Jag klarade inte av, orkade kanske inte, att upprätthålla fasaden längre. Folk hade börjat misstänka att någonting inte stod rätt till och jag hade tryckt in mig själv i en vrå av lögner som jag inte tog mig ut ur. Jag visste inte var som var verklighet eller lögner längre. Innan det hade jag i andras ögon varit en ganska driftig, överlag bekräftad människa. Om folk bara hade vetat hur mycket tid jag la ner på att verka vara som alla andra. Hur mycket energi som gick åt till att bara vara sådär lagom drogad de gånger jag träffade icke-missbrukare. Hur jag vissa gånger bara ville skjuta skallen av mig när jag fick komplimangerna för min person. Hur ofta jag tänkte "du skulle bara veta vilket jävla moralvidrigt kräk jag egentligen är." Hur det alltid kändes som att det var någon annan som stod där och var trevlig mot släkt och drogfria vänner, hur skitig jag kände mig när jag kom ut från någons badrum innan jag dubbelkollat så att inte verktyg eller spår av blod fanns kvar någonstans. Det var ett 24/7-jobb och det kändes varje dag som att nu spricker isen, nu åker jag igenom. Nu uppdagas snart allt och jag kan lika gärna hitta första bästa snara.

Jag förstår idag att det inte har varit spänning och äventyr som har präglat min uppväxt och mitt liv. Det har varit vanmakt. Jag vet inte exakt vem jag är utan metadon och heroin. Jag vet inte vad jag tycker om att göra, vad jag har för intressen, vad jag skrattar åt egentligen. Jag vet inte riktigt vilket liv jag kommer att vilja leva. Jag vet däremot vilket liv jag är satans less på att leva, vilket liv jag hellre väljer döden framför. Jag är glad att jag har fått chansen att se på mig själv och mitt liv från ett annat perspektiv, jag är tacksam över insikten om vad ett beroende är och framförallt att jag är en sådan. Jag har så mycket kvar av mitt liv att leva, jag har så mycket kvar att göra. Jag vill inte att det tar slut här. Jag vet att det kommer att vara en tuff kamp men jag är beredd att ta den nu, på riktigt. Det kan inte vara häften så tuff som en dag ute i missbruket. Jag tror på programmet, jag tror på en högre makt, jag tror på mig. Tillsammans kanske vi kan göra underverk.

Jag orkar inte leta igenom texten för stavfel och kassa formuleringar, eller saker som jag kanske egentligen inte vill publicera för att det känns för privat. Jag känner att jag behövde det där. Och fy fan vad skönt det där var!

Ytterligare ett artificiellt inslag i en redan tillräckligt förödmjukad matkultur

Inget illa mot folk som gillar vatten som smakar glass nu, det får folk göra bäst dom vill, men jag skulle ljuga om jag påstod något annat än att jag känner mig jävligt orolig för vart världen är på väg (vart vi för övrigt än är på väg så har vi kommit en jävla bra bit på vägen.) Inte bara med tanke på vilken skit vi stoppar i oss, men därför att vi aktivt väljer artificiellt och hälsovådligt framför friskt och naturligt. Vatten som smakar glass är inte kärnan i problemet, snarare pricken över i:et, men ändock talande nog i sig självt. Och nånstans mitt i den här röran står vi frågande och handfallna inför det faktum att våra ungar växer upp med hyperaktivitet. Människan förstår inte hur stor påverkan hennes matvanor har på hennes hälsa och psyke. Hur kommer det sig? Det finns givetvis ett starkt ekonomiskt intresse av att människan lever i ovisshet och förnekelse, men är hon så jävla dum att hon inte bildar sig? Plocka upp en rekommenderad bok och gör dig bekant med ämnet. Problem solved.

När jag först fick höra talas om Lokas nya satsning kändes det som en direkt jävla förolämpning. Vad tror Loka om oss folk liksom? Men Loka har uppenbarligen en mer realistisk och verklighetsförankrad uppfattning om människan än vad jag har.. för sådant går inte bara hem, det är där marknaden finns, i det artificiella skräpet, där tjänar man sig en hacka eller två. Och ingen lyfter ett ögonbryn, tvärt om är det ett välkommet artificiellt inslag i en redan tillräckligt förödmjukad matkultur. Det var bara vatten som smakar glass som fattades, typ.

För att förtydliga mig och undvika missförstånd så handlade alltså inte detta inlägg egentligen om just Lokas satsning, jag tycker inte att det är galet att gilla smakerna i sig (även om jag personligen hellre dricker avfall.). Fick du för dig det så läs om och läs rätt. Den fick bara vara en god representant för vår tids marknadsekonomi. Ingen Lokas jordgubbsglass-förespråkare behöver alltså känna sig utpekad. Tack för ikväll och på återseende!

En annan gång

Det höll i tre, fyra inlägg, sen glömde jag visst bort att jag hade en blogg. Inte helt oväntat. Men ganska duktigt för att vara jag att komma på det igen. Inte helt väntat.

Dagen har spenderats i framstupa sidoläge och jag har ingenting spektakulärt att berätta. Eller det kanske jag har men jag är fan för trött. En annan gång!