Det kunde alltid vart värre

En natt till, sedan är den här megahelveteshelgen äntligen över. Jag tror att jag förstår lite hur folk har det vars förstahandsdrog är alkohol.. skulle det springa runt lyckliga heroinpåtända människor med gröna heroinbolagspåsar (samt ligga ett heroinbolag runt hörnet och en jävla massa ställen som serverade heroin på silverbricka) skulle det förmodligen vara fan så mycket värre. All heder och respekt till folk som föredrar alkohol. Mitt sug är inte koncentrerat runt helger, därför är inte helger i regel mer jobbiga än andra.. det är liksom jämnt fördelat dygnets alla vakna timmar. Med undantag för den här helgen, då. Varför den har varit en jävla bunker vet jag inte.. kanske för att glada, fulla, livsbejakande fucking studenter är det sista man vill lyssna till 24/7 när huvudet skriker "ut och unna dig, din jävla torrboll!"

Alkohol och drogvårdsenheten skulle höra av sig i måndags med information om när jag kan lägga in mig på avgiftning, men har fortfarande inte hört av sig. Få tag på dom har det av nån anledning inte heller gått. Nu tycker jag förvisso att jag har fått bra hjälp dom få gånger jag vänt mig dit, och jag är vanligtvis den sista att klaga på dem. De gånger det inte gått som förväntat har det inte sällan varit jag själv som på ett eller annat sätt gjort det omöjligt för dem att hjälpa mig. 

Så jag klagar inte... men seriöst, det går inte en minut utan att min beroendehjärna säger till mig att jag inte är sjuk, att jag inte har några problem. "Plocka upp telefonen och ring ett nummer din dumma fan, vad väntar du på? Du har vad du behöver på nolltid. En sista gång, varför inte bara en sista?" "Hade du tänkt ligga här och vrida dig i ångest när du lika gärna kunda vara bekymmerslös? Vad fan är det för fel på dig din dumma fan?" Ja, där går du liksom rastlös runt i lägenheten efter fem sömnlösa dygn, med ben som det kryper i så att du inte kan sitta still, med ångest och panik upp till halsen så att du inte kan lägga dig och vila samtidigt som du är för trött och för lealös för att orka hålla upp ögonen.. där går du runt som en skållad råtta i en lägenhet vars väggar kryper närmare inpå dig, och du och vet att det finns något som tar bort all smärta, alla kramper, all satans ångest inom loppet av ett telefonsamtal. Du vet att det finns något som ger dig en möjlighet att bara få andas för en sekund. Ska det vara för mycket begärt, tänker du, att få andas?

Det tar mig med andra ord bara några sekunder att ge mig själv tusen anledningar, om inte fler, till att kliva på. 

Jag har ingen lust att vänta, dra ut på processen, spela tärning med mitt liv. Ring mig på måndag snälla Strömgården!