Vänner som startat bloggar gör ofta gällande att bloggande är, inte bara ett redskap för att ventilera sig, utan också ett väl fungerande sådant. Tolvstegs-programmet har i och för sig lärt mig mycket om mig själv och min natur, men om det är någonting som jag genom programmet personligen fått uppleva och erfara, så är det hur tunga tankar kan lätta bara genom att återge dem i tal eller skrift. Varje dag, eller så ofta jag kommer ihåg, lovar jag mig själv att träna på att tillämpa det i mitt vardagliga liv. En jobbig tanke försvinner inte av att gå på högvarv i hjärntumlaren.. upp med luckan och ut med skiten.
Jag känner spontant att jag inte kan avgöra hur mycket av mitt liv jag kommer att vara villig att lämna ut på en offentlig blogg.. samtidigt knackar mitt förnuft på och undrar vad jag tror mig ha att förlora på det? Om det är något jag känner att jag skulle vara hjälpt av att göra, är det troligtvis något jag skulle vara hjälpt av att göra. Mitt förnuft kan inte se varför jag inte skulle kunna ta hjälp av bloggen om jag skulle ha det behovet. Varför jag inte skulle kunna låta det bli ett tillvägagångssätt för mig att slänga av ett och annat sandkorn från ryggsäcken lite nu och då? Jag kan inte se hur ett beslut som i stunden hjälper mig att tillfriskna, skulle kunna vara ett oriktigt eller felaktigt beslut. Dessutom är det inte som att jag har råd att dissa ett hjälpmedel bara för att det känns obekvämt.
Jag skäms inte längre för det liv jag levt i mitt beroende och missbruk, jag har ingenting att förlora på att prata om det. Tvärtom ett nytt sätt att leva, en ny värld att vinna.
Ja, men då har jag liksom konstaterat det. Jag har öppnat dörren för det personliga kaoset jag berörde i mitt förra inlägg. Jag har fastlagt att jag inte behöver rädas det, utan tvärt om välkomna det med öppna armar om det så själv vill göra en påhälsning i min blogg framöver. Då var det klubbat. Skönt att veta med sig.
Ja kära värld. Jag hade glömt hur jag älskade just det här förtjusande delmomentet i skriftens allra enklaste spelregler. Friheten med att börja med en bokstav, sätta ett ord på pappret, ovetandes om vad nästa kommer att bli. Ovetandes om vad det just för stunden är för reflektion på grumlig botten som vill ta sig upp och ut ur huvudet. Så mynnar det i ett förstadie ut i ett lite ringrostigt resonemang, som i sin tur så småning om, när det är dags för det, övergår till ett konstaterande som känns så begripligt och självklart, att det när klockan är slagen mest bara känns jävligt märkligt att jag inte konstaterat vad det nu är jag konstaterat, för bra jävla länge sen.
Avslutningsvis känner jag ju att det vore konstigt att helt förbise Tatcher, men jag vet faktiskt inte vad som skulle vara värt några rader i min annars så sparsamma blogg. Äääh.. jag minns henne bara som den kompromisslösa konservativa, som den dödsstraffsförespråkande, fackföreningshatande padda hon var. Eller minns och minns.. men den information jag minns att jag tagit till mig om henne. Annie Lööfs stora förebild, för övrigt. Jag har inte svårt att förstå varför.. jag ser en del Tatcher i Lööv, och bara det talar ju för vilket förödande trauma det skulle vara för Sverige att ha kvar den gröna fyrklövern över fyraprocentspärren. Tack och lov röstar vi ju fram en röd regering 2014.
Jag avslutar med en bild inatt igen. Nu en något annorlunda slags padda, som lagom till mitt uppvaknande hade gjort en djupdykning i min resväska.. samma resväska som mina kläder för tillfället bor i, alltså. Ni som har långhåriga katter fattar grejen. Jag jublade inte av lycka till bilderna av mina håriga kläder om jag så säger.
Tack och godnatt!
