Tack men helst en snabb lösning på ett helvetes komplicerat problem.

Hur jag än bär mig åt verkar det onekligen som att jag på ett eller annat sätt jävlar i mig alltid lyckas med bragden att rulla tillbaka på samma ruta igen. Ruta 1. Satans jävla Ruta 1, dra åt helvete vad jag är less på dig. Där står jag som vanligt och undrar vad fan som hände, vad jag har gjort, vilka människor jag hunnit prata med och till vem jag sagt vad. Möjligtvis med den lilla skilladen att nu för tiden pratar jag inte med människor, jag skriker och skäller och beter mig som en kamphund inställd på attack.. som att livet var hotat av alla andra än mig själv, när sanningen i själva verket är den raka motsatsen. Nu för tiden är jag allt annat än sansad och trevlig. Och möjligtvis med den lilla skillnaden att nu för tiden säger kroppen ifrån. 27 år och det som förut gjorde mig fri från tankar känslor och ansvar, pånyttfödd och kär i livet, nu för tiden gör mig fysiskt sjuk, tyngd av samvetet och bara så jävla trött på livet. Kanske sammanfattningsvis med den lilla skillnaden att jag inte är samma människa längre. Och inte har jag förändrats till det bättre. Ja, jag börjar alltså känna igen trenden. Jag har en tanke och en vilja, jag kommer nånstans.. och så vaknar jag upp och plötsligt är det bara bakåt jag rört mig. 

Jag hade ju tänkt att det skulle bli annorlunda nu. Fan jag är 27 år och jag behöver skaffa min universitetsexamen och framförallt behöver jag hinna skaffa barn. Hur skulle det se ut om jag vaknade upp och plötsligt vore 40, gått miste om allt? Hur skulle samvetet tynga mig då, hur pepp vore jag på livet då? Fan jag behöver lägga på ett kol nu.. snabbt måste det här lösa sig!