Älskade, älskade vän.

Älskade, älskade vän. Vi hade alltid livet ett steg framför oss och skulle uträtta underverk. Vilka var dom, underverken? Vilka hann vi med?

Du spenderade din livstid i svett och tårar. Ditt liv var en kamp från morgonens första dos, till stressiga timmar av avverkade kunder bara för att ha råd att slippa insjunkna, bara för att ha råd kunna sova när natten kom. Så kom morgonen igen med samma förväntning av dig som du hade av dagen. Du sa att det var som att välja att bli våldtagen, om och om igen, från morgon till kväll. Du var så full av skam och självförakt att du inte orkade bortförklara dig. Du sa alltid att du hellre sålde dig än utsatte andra människor för brott. Jag förstod aldrig hur du kunde begå övergrepp på dig själv. Men sån var du, du var ett hjärta större än så. Under dom sista tio åren kunde du inte urskilja en dag, sa du. Jag kunde i vart fall urskilja dig bland massorna av trasiga själar på plattan. Där gick en kvinna med det största hjärtat av oss alla.

Den första kärleken till heroinet tog dig, och du spenderade en livstid åt att hitta den igen. Men känslan av att vara tyngdlös, fri från sorg och smärta kom aldrig tillbaka. Kvar var dig lämnad en ständig kamp på daglig basis för att inte heroinet skulle hinna gå ur kroppen, göra dig sjuk. Från det att du slog upp ögonen på morgonen var livet en kamp mot tiden. Att finnas till var att vara stressad, panikslagen över att dagsransonen inte skulle räcka till.

Det var ditt livsverk, din tid spenderad på detta jordeliv.

Jag önskar att jag sagt det fler gånger till dig, att du var så mycket mer än din sjukdom. Du var en av dom  varmaste, mest godhjärtade människor jag någonsin träffat. Du ville alltid väl. Du fanns alltid där. Du var alltid så stark. Stod i tystnad och svalde din egen sorg för att ha kraft att finnas för andra. 

Vi var för det mesta 100 mil ifrån varandra men pratade i stort sett varenda dag. Vi pratade om en framtid utan droger, hur den skulle se ut, vad vi skulle ta oss till. Vad vi skulle göra av livet när vi äntligen började leva. Varför fick du inte mer tid än så här?

I mitt sista mess till dig skrev jag "Vi ses på andra sidan." Jag syftade på sidan där gräset är grönare. Du hade fått komma in på avgiftning och vi skulle höras av igen när du tagit dig igenom den.

Jag förstår nu att vi aldrig kommer att höras igen. Du förlorade kampen mot heroinet och plockade upp. Nu piper min telefon inte om kvällarna, jag får inga fler godnattmess. Det kommer inga fler milslånga mejl om allt och ingenting. Jag kan inte komma och hälsa på dig mer, för du finns inte kvar på den adress du är skriven. Där ekar ett tomrum av allt jag vet att du var men du aldrig fick känna dig som, av allt jag vet att du ville uträtta men aldrig skulle komma till att hinna.

Det finns så mycket jag önskar att jag hade sagt, så många val jag önskar att jag hade kunnat göra åt dig. Du förtjänade livet på livets villkor, inte att förtäras av en sjukdom inte värdig ditt namn.

Himlen har fått sin finaste ängel. Jag önskar dig frid, frid över allt annat.

Älskade vän, vi ses på andra sidan. Där kommer vi att uträtta underverk, jag vet det nu.